Jag såg ett spöke idag!
Mamma, jag såg ett spöke idag! Ja så kunde det låta hemma hos mig när jag var liten. För när jag var liten kunde jag förnimma, se och höra andevärlden. Bara det att då visste jag inte det var spöken eller påhälsning från andevärlden. Jag trodde dem var levande.
Idag vet jag bättre så klart. Men som liten flicka och uppvuxen på landet var det inte alltid så lätt att urskilja eller veta vad som var vad på grund av inget stöd av vuxna. I den här perioden hade jag ingen att tala med om vad som försiggick heller. Jag var i princip ensam om mina upplevelser.
Mina upplevelser när jag var barn
I min upplevelser med andarna hade jag en särskild pojke, i samma ålder som mig själv vartefter jag växte, växte även han. Pojken var ljus i håret och väldigt snäll med mig. Vi lekte alltid ihop när jag var ensam.
Exakt vad vi lekte kan jag tyvärr inte minnas, men jag minns det var som om han lärde mig saker, om mig själv. När vi lekte och var tillsammans var det alltid jag som var i centrum. Det fick jag aldrig vara tillsammans med de levande jag hade i min närhet.
När jag upptäckte att ingen annan vuxen visste vad jag pratade om eller försökte beskriva vilka de var som pratade med mig, fick jag bannor och att det bara var fantasier. Så efter en tid stängde jag ner. Jag trodde det var fel på mig, att jag var ett missfoster och att jag hade väldigt livlig fantasi.
Jag minns från ca 2-3 års ålder att min lekkamrat var hos mig, men det var säkert tidigare han kom till mig. När vi lekte ihop kunde jag aldrig veta eller tro att det var ett spöke. Det var lite senare i livet jag kunde ”se” och uppleva andarna.
Tonåring och hormoner
I takt med min uppväxt blev också upplevelserna mer påtagliga och riktiga. Så när jag en dag sa till mamma att jag har sett ett spöke idag, kom bannor (muntliga) och hennes rädsla över att jag skulle vara onormal och en rejäl prägling fick jag att sådana saker finns inte. Punkt!
När blev lite äldre förstod jag att även min två år äldre kusin var lite i samma dilemma. Så vi två slog våra huvuden ihop och kom fram till både det ena och andra.
Spökena avtog lite under den här tiden, men det var faktiskt skönt, jag höll ju även på att bli vuxen och alla hormoner som sprakar i kroppen. Men vid 18-19 års ålder tog andligheten rejäl fart igen. Jag träffade Ambres! Du kan läsa mer om Ambres här.
Jag har också fått en intervju med Ambres, det kan du se här
Från banktjänsteman till spiritualistiskt Medium
Av Ambres fick jag väldigt mycket svar på mitt innersta och vad som sker med oss och varför vi är här på jorden. Jag fick också vetskap om spökena, vad det var och vad dem vill mig. Nu kunde jag andas bättre när jag fått förståelsen.
Som vuxen förväntas det ju att man ska skaffa jobb/karriär, relation, familj etcetera. Så det gjorde jag, men jag kom bara till ett jobb inom bank och finans. Relation kom men ingen familj. I ärlighetens namn har jag aldrig längtat efter barn.
Min egen andliga utveckling
Under min resa inom banken utvecklade jag mig medialt, den här gången på riktigt och mer ordentligt. Jag startade mig absolut första veckokurs i personlig utveckling med Ambres, året var 1987. Ja jag startade tidigt. Men det kanske behövdes, vad vet jag.
Hela 90-talet var fyllt av upptäckter, regressioner, Tarot, kurser i andlighet. Jag kommer faktiskt inte ihåg vad jag gått på för nåt. Men mycket var det. Jag utvecklade mig mest på kurserna med Ambres måste jag nog erkänna. För andligheten och det mediala börjar med sig själv. Det är inget man kan hämta utifrån, har aldrig varit det. Ska man jobba med andlighet och vägledning måste man nog gått vägen själv först. Personlig utveckling är A och O i det hela, i alla fall om man frågar mig.
Mina spöken då
Ja var tog dem vägen, mina spöken. Dem är absolut kvar, men nu med tiden har dem blivit fler. Mamma, pappa, mor-och far föräldrar, mostrar morbröder och en kusin är på andra sidan nu. Dem hälsar mig då och då, var och en för sig. Mest är mamma här och pratar, hon gick bort 2019.
Nu är hon själv det där spöket jag aldrig fick prata om. Tänk så det kan bli ibland. Men trots att vi båda har våra livsvägar vävs vi ihop i slutändan. Jag kanske ska vara tacksam istället och fascinerad över att fick min uppväxt, för annars hade jag kanske aldrig valt den andliga vägen.
/Always & Forever