Me too

Jag vill med detta också sälla mig till sällskapet att jag inte heller gått oberörd från trakasserier och övergrepp. Även om det inte varit stora händelser har det ändå hänt en del. Jag måste ha stora väktare på andra sidan som har vakat över mig, för jag har många gånger tänkt, här borde det ha hänt mig något. Allt från grov våldtäkt till mord. Men det har jag sluppit, tack gode gud för det. Men jag har verkligen blivit antastad, och kanske grovt. Jag vet ju inte vad jag ska jämföra med, förman talar ju inte om det. Men nu har ja blivit inspirerad och så ska även jag tala. Det har hänt på arbetsplatser, skola och inom släkten. Skolan var ganska skonsam tills högstadiet och gymnasiet, så fick man nog ”tåla” lite som det hette på den tiden. Men har ändå gått skonsamt med mig i skolan. Däremot arbetsplatser där det funnits mycket män. Jag minns många gånger vi åkte till Åland som nöjeskryss och vi var ett gäng som alltid åkte på kryss. Av någon anledning var det alltid okej att ta och känna på mig. Vet inte varför. En annan man (helt okänd) i en hiss på båten, tryckte upp handen i skrevet rejält. Men där var jag kvick och slog till gubben i ansikten och skrek snuskgubbe. Han fick en rejäl bläcka på kinden, men han var mer oberörd och bara skrattade skrockande mot mig. Otaliga gånger på tunnelbanor och gud vet allt, när det är trångt då ska fanskapen slå till och klämma och känna och stöna framförallt. Men jag har alltid använt knytnävar, knän och slagord mest, för att få uppmärksamheten från andra. Det har gått bra för andra har tagit vid.

Men det värsta var nog vid ca 19 års ålder. En familjemedlem som tafsar rejält, och trycker upp mig mot en vägg och ska göra ”nåt”. Men hindras av någon annan kommer förbi, och han kanske blir upptäckt, jag vet ärligt inte. Men det var hemskt. Jag blev som fastnaglad och i chock, jag fattade inte hur en ”farbror” kan göra så. Vi har ju bott grannar hela tider, och jag var ju vuxen. Men det var en svår upplevelse som jag inte kan glömma, och kommer inte heller kunna glömma. Äckelgubbar finns det tydligen gott om. Och dem verkar inte bli färre heller. Jag tänker på våra flickor och unga kvinnor idag, hur dem ska klara sig och hur vi ska kunna skydda dem. Jag tänker många gånger att jag ser efter inget händer någon ung kvinna om jag ser nån ensam eller så. För inte så länge sedan kom jag hem med sent tåg, och jag har bilen vid tågstationen. Var där en ung kvinna som tydligen skulle gå hem. Jag frågade henne om hon hade skjuts eller nån som hämtade henne, svaret var nej. Kom med mig så kör jag dig hem. Du ska inte vandra ensam i en sån sen timma. Hon var mycket tacksam.

Jag vet en sak och det är att en äckelgubbe ska inte våga göra nåt mot en annan om jag finns i närheten. Det finns inte. Jag bara hoppas att, inte bara männen i vårt avlånga land, utan även kvinnor ska reagera. Tala om för döttrar, släkt och vänner att det är inte okej att bli tafsad på, utnyttja eller hot om att hon kommer dö om hon berättar osv. Att ett nej är ett nej. En hund klarar ju ordet nej bättre än en äckelgubbe. Att tala om för dem var som är okej och inte. Skolan tar ju inte så mycket ansvar, det är ett som är säkert, men familj, vänner och bekanta. Vi har ett ansvar och det är med rätt vi har rätten att säga nej när det är nej. Att män ska kunna utnyttja andra är så fruktansvärt fel, att jag faktiskt blir lite förbannad på andra kvinnor som inte varnar andra som har blivit behandlade på fel sätt. Vi måste våga bli mer vågade och ha mer kurage, alla tillsammans kan vi uträtta mycket. Ingen ska vara ensam i detta och ingen ska känna det är fel eller omoraliskt att säga nej.

 

 

Onödiga ord

”Onödiga ord”
Det var nu ett tag sedan jag skrev i min blogg. Men det har sina orsaker. Ibland blir det inte som man tänkt sig. Jag har funderat en del på detta med ord. Gamla ord och nya ord. En del ord får nya uttryck, det är förståeligt, men när det går till överdrift och allt börjar bl mer krångligt, då tycker jag något går snett. Särskilt i den här branschen. För inte så länge sedan blev jag oskyldigt anklagad för nåt som verkligen inte stämmer överens med den jag är inte heller i sammanhanget om vad som skedde. Man överdrev rejält. Kommunikation verkar vara en bristvara hos många. Och ljug och att hitta på historier går tydligen hur långt som helst. Jag ställer mig ofta frågan, vad är källan till allt. Även om jag hör något konstigt eller obehagligt om någon, blir jag alltid frågande om vad är källan till allt, och var är helasanningen. Det är därför jag sällan går på rykten om andra människor. Jag frågar alltid (om det är nån jag känner,) om allas vinklingar och hur de ser på saken. Hur som helst, så känner jag mig ganska uppgiven på det här med ord.
Ett ord kan betyda så enormt mycket och samtidigt så lite. Beroende på vem man pratar med. Jag kan tjata ihjäl mig på detta med jordgubben. För en person är ordet jordgubbe förknippat med sol, midsommar, glass och glada tillställningar. Medans det för en annan person som är allergiker kan betyda döden. Det är bara ett ord. Hur många ord har vi? Jordgubbe är bara ett.
Så det kan bli lätt förvecklingar tack vare vi sätter prägel på olika ord. Vi är lika många människor som vi är lika många som använder olika uttryck och ord i olika sammanhang. Då kan man verkligen fundera på om ”bråk och osämja” mest handlar om missförstånd.

Sen vill jag också påpeka att ordets makt har tagit över. Jag tänker på hur onödigt många människor i ”new age” världen svänger sig med ord och begrepp jag ibland undrar var dessa villfarelser kommer ifrån. Likaså om man verkligen har förstått varför människan finns här på vår jord, och andra världar för den delen med. För en tid sedan mötte jag en ung person som använde så kallade nymoderna ord på saker som redan har ett namn eller betydelse. Vem satte dit den nya, och varför? Vill man försöka skapa hjulet en gång till, eller vill man slå sig för bröstet och säga, titta vad jag kommit på…. fast det funnits hur länge som helst och redan har en benämning. Jag har snart varit i new age träsket allt för länge så det kanske är dags att fundera på något annat. Jag har helt ärligt tröttnat på ungtuppar och småpåvar som tror dem kommit på nåt nytt. Samt när man ifrågasätter och säger att -ursäkta men är det detta du menar? Så får man nästan onda ögat på sig, och man ska inte fråga så mycket. Under min tid som tarotläggare, Medium och healer och med Ambres läror i ryggen ser jag inte en värld mot upplysning och inre andlig utveckling eller mänsklig heller för den delen. Jag tycker går åt fel håll. Ta exemplet Tarot och kortläggningar en del gör. Det har utvecklats en trend i att du finner svaret på din fråga beroende på vilken kortlek som används?! Jag menar vad hände där? Är det inte VEM som tolkar eller känner in som är det viktigaste. Det som tarot eller korttolkaren får fram genom sin medialitet och inkännande har helt tappats bort på någon stig jag undrar vem som startade detta. Det är nästan detsamma i mediumvärlden att den lärare man haft är det som är viktigast, inte vad eleven själv har utvecklat. Helt ärligt fattar jag ingenting längre. Det är läraren som gör eleven, det är tvärtom. Samt alla lärare måste ha ödmjukheten i att låta elever gå om sin lärare. DET finns det inte många av har jag märkt. Det är verkligen inte så det är tänkt, samt det verkligen inte vad Kärlek är, fast många förespråkar det.