Att jobba och leva som medium

”Att jobba och leva som medium”
Den frågan har jag fått många gånger hur det är att leva som medium. Kan säga det är nåt jag faktiskt inte reflekterat över så mycket, förrän nu. Att jag inte reflekterat är nog för att jag ansett det är någon man bara ÄR. Inget att fundera på faktiskt. Tills för en tid sedan någon sa till mig att jag som har andevärlden så nära nog inte har världsliga problem….Då tänkte jag stopp nu, vad är det här? Tror folk i allmänhet att bara för att man har lite kunskap och gåvor ska man slippa allt besvär, sjukdomar och annat elände. Nej herregud, absolut inte!!

Vi trampar omkring här på Jorden precis som alla andra och har precis samma ångest, glädje, ilska och kärlek som alla andra. Precis samma problem i världen som alla andra. Bara för att man jobbar med andevärlden betyder inte jag är fri från karma. Nog för att man kanske trodde förr i tiden, men prästerskapet har inga förmåner till himlen bara för att man är präst. Eller hur? Varför ska vi som medium slippa undan?!

Nej det gör vi verkligen inte. Men en liten detalj kanske vi har, det är vi ser lättare och tydligare på saker och ting när också vi drabbas av sorg och saknad eller annat elände. Den lilla detaljen kanske skiljer oss os. Men vi slipper inte undan något alls. Vi blir också drabbade av sorg, glädje, kärlekskranka, sjukdomar, fattigdom, besvikelser och bråk med nära och kära. Så ser det ut.

Att jobba som medium är en annan del i detta som jag faktiskt har tänkt själv på. Jag titulerar mig yrkesmässigt som Medium. Det är ett yrke, precis som vilket annat yrke som helst. Jag måste också äta, bo och betala mina räkningar. Men jag betalar också in skatt precis som alla andra. Vilket gör att jag är med i ekorrhjulet igen. Men eftersom jag inte är anställd någonstans sköter jag mitt eget bolag med min make. Men jag bestämmer helt själv när var och med vem jag arbeta med eller inte. Vilket är ett stort privilegium och många blir så klart avundsjuka på det.

Men det problemet ligger hos andra, inte hos mig. På tal om avundsjuka har jag märkt det kommer krypande mer och mer. Jag förstår inte alls varför. Men det har visat sig att avundsjukan kommer närmare och närmare och ju längre tiden går ju mer tydligt blir det att andra (kollegor) är alltmer avundsjuk på det jag gör och det jag kan. Varför kan jag verkligen fråga mig? Är vi inte alla i samma båt? Ska vi inte gå mot Oneness allihopa? Är vi inte alla ett? Jag menar var finns avundsjukan plats då. Ska den ha plats i våra andliga liv?

Jag själv kan inte förstå vad det är att vara avundsjuk på. Vi har ju alla allt inom oss. Om man nu har missat det ska man väl i så fall rikta energin till sig själv och leta fram det där man vill ha inom en själv, inte hos mig. En annan detalj som verkar svårt att förstå för många, särskilt i den här branschen. Jag jobbar hemifrån. Vilket ofta betyder jag har ingen fast annan arbetsplats jag åker till och från. Tillfälligt kan jag åka till annan plats eller ort för olika uppdrag. Men för övrigt sitter jag hemma och sköter företaget, men jag har även jobbet här hemma. Telefonen är en utmärkt uppfinning om man vill anlita mig och därför är det många som även bokar upp sittningar via telefon, så jag har möjlighet att jobba hemifrån. Eller om kund kommer hit för en sittning eller healing.

De som har svårast att förstå detta är nog den närmaste kretsen. Jag vet inte varför det är så, men det är en detalj jag lagt märkte till de senaste 10 åren. Men det är inte den tråkigaste detaljen. Det är den här som nog är tråkigast: De som känt mig länge och sett jag gjort en förändring i mitt liv genom mitt livsval och mina värderingar är att de tagit avstånd. En del lite men en del märkbart. Andre helt och hållet, till och med avslutat släktband och relationer brutalt och direkt. Jag kan tycka det är tråkigt att man vill välja ett avslut så brutalt när dem vet jag en gång i livet inte hade det så lätt och nu när det går bra för mig och lever ett bra liv att de inte kan glädjas med mig. Det är några personer jag haft allra närmast som inte längre finns där. Det kan jag tycka är riktigt tråkigt och ledsamt. Släktskap kanske vi inte ska gå in på men det finns där också. Det sorgligaste är väl att jag vet inte varför många har tagit den vägen. Jag vet inte varför och jag har inte fått ge min version eller kanske fått berätta min del i det hela. Men det har kanske inte med mitt yrkesval att göra, eller ?

Var finns fördelarna då, kan man undra. Jo, självklart alla möten med alla olika människor. Jag skulle aldrig fortsätta med detta yrke om det inte vore för alla dem jag fått möta, och framförallt hjälpa genom livet. Mödan har ibland varit övermäktig och svetten lackat, men ack så härlig känsla att få den ynnesten att vara till hjälp för dem som ingen annan hjälp hittat på vägen. När de i desperat hjälp söker överallt och genom ett sista halmstrå söker den andliga vägen, och de hittar rätt till slut. Det är lönen för allt !